jaghardysmeli.blogg.se

 

Denna blogg handlar i synnerhet om dysmeli, men det finns även andra saker som faktiskt är värda att dela. Jag har länge känt att jag inte kan prata om saken, men nu. Och saken är den att jag är sedan några år tillbaka är diagnostiserad med depression. Det är ett ämne som vi sällan pratar om i vardagen. Och det är så jävla fel. Det är så fruktansvärt många som mår dåligt utan att det syns utåt. Jag skämdes alltid otroligt mycket över min psykiska ohälsa och jag skäms en del än idag. Synen på personer med psykisk ohälsa är inte den ljusaste. När jag började må dåligt fick jag höra att jag var "psykiskt störd" eller att "jag antingen helt tyst eller så hade jag utbrott" Då av de som bland annat stod mig nära just då. Många tror att psykisk ohälsa handlar om att man är knäpp. Och ja, en del är knäppa. Och jag är lite knäpp. Men vem är inte lite knäpp ibland? Någon i min närhet var övertygad om att vid skottlossningar i bland annat skolor, var antidepresiva mediciner orsaken och problemet. Det handlar inte om att tappa empatin och gå helt loco på omgivningen och samhället. Vi måste ändra vår allmänna syn på psykisk ohälsa. 

 

Det började egentligen när jag var fjorton med att jag började tycka att jag var ful, och speciellt att jag var tjock. Jag mådde dåligt när jag åt, tränade och tränade. Sprang och sprang. Oändligt många situps flera gånger om dagen och allt mindre gick ner i magen. Klarade inte av att duscha ensam för att jag var så äcklad över min kropp. Hatade. Tillslut gick dem tankarna in i ångest. Jag minns inte ens övergången, ärligt talat. Jag började gymnasiet och plötsligt fanns där bara en tung känsla över bröstet. Som att det ständigt hängde en mörk skugga över hjärtat. Jag grät och jag grät. Allt blev bara värre och tillslut kunde jag inte sova, jag kunde ligga hela nätter och bara sparka och sparka. Sparka och sparka. Sen kunde jag inte ens vara hemma. Allt i huset skrek ångest. När jag mådde som sämst kunde jag finna mig själv liggandes ute i snön, mitt i natten, hoppandes på att allt bara skulle sluta där och då. Flera kvällar låg jag där i den kalla snön. Önskade att jag inte fanns mer, att ingenting fanns mer. Tänkte tanken så många, många gånger, att jag inte ville finnas mer. 

 

Idag mår jag bättre, jag äter mediciner som jag efter 2 år hoppas kunna sluta med snart. Jag kämpar på, ler och jag skrattar. Men stundvis mår jag fortfarande dåligt. Det finns dagar då jag inte klarar av att ta mig ur sängen på egen hand. Dagar då mamma och pappa får åka hem till mig och bara sitta vid mig. Dagar när jag försöker ta mig någonstans men måste gå av tunnelbanan efter en station och återvända hem. 

 

Anledningen till att jag väljer att skriva detta inlägg är en vän till en vän som inte finns mer. Det är så otroligt många som kämpar varje dag, som mår så fruktansvärt illa utan att vi vet om det. Varför vet vi inte om det? För att det är skamfullt att prata om. Vi talar jämt och ständigt i de sociala medierna om för våra vänner och följare här och var hur lyckliga vi är, hur fin mat vi äter och hur bra allting är. Men sällan berättar vi när vi faktiskt mår dåligt, när man faktiskt behöver stöd. Jag berättade inte för min släkt eller mina vänner om hur jag mådde eller mår. Vi grubblar och grubblar för oss själva tills det äter oss inifrån. Åtminstonne gnager det och tär enormt på själen. Det är pinsamt och tabu att må dåligt. Jag tyckte länge att jag var så dum som var olycklig när det egentligen inte finns faktiska själ för mig att må dåligt. Mitt liv är bra. Men alla olyckor är värda att se, oavsett. Allting är relativt. Vi måste våga visa svaghet och vi måste våga låta dessa svagheter synas. Vi måste berätta, så att vi kan ta hand om varandra och värna om varandra. Hjälpa varandra. Likväl som vi använder blinkers i trafiken måste vi signalera till omgivningen vart vi är på väg, annars håller det inte. Blinkar vi inte hinner dem andra inte bromsa, stanna upp och känna av. Vi måste se varandra. Vi måste tillåta varandra att bli sedda. 

Det är så oerhört viktigt. 

 

Skriv gärna, det är många av er som hör av sig via mail, fortsätt gärna med det. Jag lovar att jag svarar så gott jag kan.  Kramar från Hilda