20:04:00
Att jobba på förskola
Här står jag lite casuall i Amelia kropp&skönhet
Nu har jag jobbat på förskola i ett år ganska exakt. Jag blev ju kvar på samma förskola, nästan från första början. Och att vara på samma ställe en längre tid gjorde att jag blev mer säker i mig själv när barnen på riktigt började acceptera mig. Nu är jag tillbaka till att vara vikarie i kommunens vikariepool och blir vid behov inringd på morgonen och på en kvart rusar jag upp ur sängen och hastar iväg till dagens tillfälliga jobb. Det betyder att jag är på olika förskolor varje dag, ständigt i nya barngrupper och med barn som inte är vana med mig och min kropp.
Och jag måste i all ärlighet säga att det har varit tufft. Barnen frågar tusen gånger om dagen, jag är tillbaka till att det viskas och spanas, ibland kläcker dom ur sig saker så som bara barn kan. "Det ser ut som en död råtta" och visst, må så vara, men när jag återigen hörde "Det är äckligt" mådde jag så fruktansvärt dåligt. En pojke som inte ens ville vara i samma rum för att han inte ville se, för att det var äckligt. Och personal jag inte känner som inte stöttar eller själva inte vågar fråga. Som ständigt misstror min förmåga och när barnen säger saker som "Du kan inte äta med en hand, du kan inte klä på dig, du kan inte kasta en boll, du kan inte rita, du kan inte, du kan inte, du kan inte.. så vill jag bara skrika JAG KAN FÖR FAN.
De senaste dagarna har jag haft sådan ångest för att telefonen ska ringa och att jag ska behöva åka till en ny förskola eller en ny barngrupp och bemöta allt igen. Det tär, mer än vad man tror.
Många tänker säkert, att varför bryr du dig eller tar åt dig vad en unge under fem säger. Men det känns ju. Ord som ord. Oavsett vem de kommer ifrån. Ord är ganska annonyma om man tänker länge på det.
Jag har gråtit i bilen innan jag klivit ur och gått in för att jobba och jag har mått dåligt över vem jag är och för att jag hela tiden måste hävda mig för att bli accepterad för den jag är. Och jag vill inte mer.
Visst, man ska kämpa för att saker och ting ska kunna få en förändring och bli bättre, men jag orkar inte. Jag har helhjärtat kastat mig ut och exponerat mig själv, faktiskt offrat en stor del av mig själv för att försöka göra en skillnad. Men det måste få vara okej att ge upp ibland. Att ta en pause, och kanske fortsätta när jag växt mig starkare.
Så nu letar jag vidare efter nya jobb.