19:31:01
Jag kan, om jag vill
Hej på er!
Som jag redan har sagt kan jag göra det mesta om jag bara vill. När jag var mindre var jag envis, ville klara allt som alla andra kunde. När jag blev lite äldre och latare använde jag ibland min dysmeli som ursäkt för att slippa göra vissa saker. Idag gör jag inte det, inte lika ofta iallafall.
På idrotten i grundskolan var alla vana med att jag inte kunde hoppa hopprep så bra eftersom att protesen öppnades hela tiden när jag studsade upp och ner. Alla var vana med att jag inte kunde fånga bollar i farten men att jag var duktig på att fånga den om den kom stilla framifrån.
När jag började på gymnasiet, släppte jag taget om alla mina gamla vänner och träffade en grupp nya människor. Människor som inte alls var vana med mig eller hur jag fungerar. På idrotten blandades olika klasser från olika program och delades upp i motionsgrupper och sportgrupper och bytte lärare hit och dit. Det blev då ännu fler nya människor och det var väldigt jobbigt. Eftersom att vi hade olika lärare fick jag inget ordentligen förtroende för någon av dem och ingen av lärarna visste riktigt vad jag klarade av och inte klarade av.
En period var det bollsporter på agendan och en dag var det basket tror jag. Skjuta i korg går bra, fånga en boll som kommer framifrån går också bra, men att fånga en boll som kommer ifrån min högra sida går inte bra. Jag ville inte säga någonting till läraren inför alla eftersom jag visste att läraren var ganska högljudd av sig.
Jag var med på övningarna så gott jag kunde och höll mig så långt ifrån bollen jag kunde. Men när vi skulle stå på en linje och röra oss framåt tappade jag konstant bollen när jag skulle fånga den. Så jag blev ledsen och gick därifrån.
Jag är van att kunna göra vad jag vill och tar det väldigt hårt när jag faktiskt inte klarar av någonting. Jag vill inte vara så annorlunda. Att spela basket står inte ens med på min vilja-lista och därför sket jag i att vara med nästa lektion också och tränade på egen hand.
Sista idrottslektionen skulle klasserna spela brännbollsmatcher mot varandra. Mina klasskamrater taggade inför lektionen och sa "Alla måste fan vara med! Den som inte är med alltså...!" Jag var inte med.
I min förra skola gav jag bort mina slag och sprang hela matchen och tog poäng genom det men jag ville inte att folk skulle undra så jag lät bli.
Det är "tråkigt" att inte kunna göra allt även om jag inte vill spela brännboll med helt okända människor.
Men, jag kan mycket också!
Jag har tillxepemel tävlingsdansat i både bugg och dubbelbugg. Min partner i buggen gick i min klass och han var van med min protes och därför var det inga problem, förutom när jag råkade nypa honom.
Mina dubbelbuggsparnters var däremot nya, dom träffade jag genom buggen. Jag fick vara högertjej och hålla i vänsterhand så det gick bra det med. Lite jobbigt var det när vi skulle byta partner på lektionen för att öva med andra för att bli bättre. Det kom jag nog aldrig över utan tyckte nog att det var mer eller mindre jobbigt hela tiden. Min buggpartner var den bästa, han hjälpte mig alltid och vi funderade tillsammans ut lösningar om det var något som blev krångligt att göra med protesen. Idag dansar jag inte längre, jag tröttnade på tävlandet och åkandet men jag hade roligt så länge det varade.
När mina klasskamrater i grundskolan fyllde 15 tog en efter en moppekort. Killarna körde moppe, A-trakor eller Epa och en tjejerna körde moppe. Jag ville också känna mig fri och rulla runt i full fart men jag trodde inte att jag skulle kunna köra en moped eller att jag ens skulle få för mina föräldrar.
När jag var 16 kom jag på tanken igen att visst ville jag nog ha moppekort. Jag förstod att jag inte skulle klara av att köra en moped så jag tittade runt lite efter fyrhjuliga fordon och hittade en röd liten mopedbil. 2-3 knappa dagar senare stod den hemma i garaget. Körskolan var snälla och hjälpsamma och någon man bestämde att jag var tvungen att ha en Rattsnurra på bilen. Nu har jag min röda lilla frihet och jag är så nöjd så nöjd över att jag slutligen bestämde mig.