19:47:40
En helt ovanlig dag
Hej på er mina vänner! Kan ni gissa vad jag har haft för mig idag?
Jag har varit i Stockholm, på Capio Vårdcentral Ringen och varit statist i filmen jag nämnde tidigare som UR producerar. Som jag tror att jag nämnde i inlägget tidigare handlar alltså filmen om vad som är "normalt" och vill vända och vrida på just normalitet.
Så jag fick alltså spela en läkarstudent som var med och observerade när läkarna diskterade med en 12-årig tjejs pappa, angående om flickan var tvungen att operera bort armarna eller inte. Vi andra, jag och mitt "läkarteam" hade alltså någon slags form utav dysmeli, det skulle framstå som det Normala.
Scenen ska gestalta hur man som med dysmeli nästan, eller rent utav kan bli tvingad till att använda protes. Flickan blev alltså tvingad till att ta bort båda sina armar, för att det inte skulle bli jobbigt för henne i tonåren.
Dagen har varit helt fantastiskt rolig, jag har mött så inspirerande män med dysmeli av något slag och om som jobbade med filmen var jätte trevliga och snälla.
Det jag är mest glad över är faktiskt att jag mött dessa människor med dysmeli. Jag brukar sällan bry mig, eftersom jag oftast inte vill placera mig i något slags "Jag-är-dysmelist-fack" Men detta var en av de få gånger jag mötte människor som är äldre än vad jag är och som har dysmeli.
Och jag kan säga såhär att, det var verkligen en upplevelse för mig. För det första, jag har aldrig förr känt mig osäker på hur man ska hälsa på någon, isåfall höger eller vänster hand. Sedan är jag en sån person som kan irritera mig lite på folk som hela tiden vill hjälpa till, även om det bara är välmenat och hjärtligt, eller blir lite "ah men vadå?" om någon förundras över hur jag klarar av att göra vissa saker.
Idag blev jag den personen. Jag mötte så fantastiskt duktiga killar och jag kunde inte låta bli att bli så otroligt imponerad över hur dom klarar av allting.
Den första jag hälsade på hette Henrik, han var verkligen dagens skojjare. Väldigt rolig man måste jag säga. Och talangfull i skådespeleri och dialekt. Han hade en arm precis som jag, sen hade han en arm som var lite mindre och med tre fingrar. Jätte trevlig kille, verkligen.
Den andra jag hälsade på var Samsey, han kom in i en baseballjacka med ärmarna i fickorna. Så det var svårt att först förstå vad han hade för typ av dysmeli. Men sedan framgick det att han saknade båda sina armar, uppifrån axlarna. Så han gjorde allting med fötterna eller munnen. Helt otroligt. Jag var så fascinerad över att han så varsamt rörde om med skeden i kaffet, hur han åt ett äpple och höll det i foten, hur han drack kaffe och lyfte muggen med foten, hur han snöt sig om näsan med foten och att han hade klockan runt vristen. Men sen blev det ju klart för mig, att han precis som jag lärt sig leva såhär och inte har lärt sig på något annat sätt. Men jag kan inte låta bli att bli imponerad ändå.
Den tredje och sista personen med dysmeli jag hälsade på var Mikael, han föddes utan ben och armar och satt i någon typ av "stol" eller permobil, jag vet faktiskt inte vad han vill kalla det. Då fick jag den känslan, som jag nu förstår händer andra när dom ska hälsa på mig, jag visste inte hur jag skulle göra. Skulle jag vinka? Men han sträckte helt normalt fram sin axel och hälsade. Så himla självklart egentligen, där kände jag mig verkligen dum i bollen. Och alltså, detta säger jag ju om alla killarna men alltså vilken inspiration han var. Så genuint snäll och verkligen peppande. Vi pratade lite och jag kunde inte undgå att fråga de lite äldre hur dom hade upplevt tonåren och uppväxten. Jag berättade lite om mina egna erfarenheter och dom om sina, de stämde ju överens rätt så bra. Mikael var snabb på att tala om för mig att jag duger som jag är och att jag är bra som jag är.
Jag är väldigt glad att jag mött honom, han verkar så säker i sig själv och verkar verkligen vilja och önska att alla andra också borde vara det, oavsett hur man ser ut eller vem man är. Jag är väldigt glad över att jag fått träffa honom faktiskt. Det var givande för mig. Det trodde jag inte faktiskt, att jag skulle uppskatta så mycket att träffa andra med dysmeli över min egen ålder. Och detta kändes inte lika stelt och krystat som det var när man var liten och åkte på någon aktivitet för andra med dysmeli. Jag kan inte förklara det på ett bra eller vettigt sätt, men den här dagen kändes annorlunda.
Sen en grej jag tänkt på var att jag nog aldrig mött en man med dysmeli. Jag har ju mött lite äldre tjejer och så men jag tror inte att jag någonsin mött en man. De verkade så självsäkra i sig själva, och jag undrar om det är något som kommer med åren, om det är lättare om man är kille, att man inte bryr sig lika mycket, eller om dom helt enkelt bara var starka individer. En intressant tanke tyckte iallafall jag, om det är mer hets och oro kring oss tjejer, det är ju ofta så generellt med utseendet. Vad tror ni?
En lite rolig grej var när en kvinna kom fram till mig när jag stod i mina systerkläder och frågade om man skulle ta kölapp när man skulle vaccinera sig. Hon trodde såklart att jag arbetade där, jag blev lite paff och hävde lite korkat ur mig "Näh jag jobbar inte här"
Hur som helst har jag haft en jätte trevlig dag med underbara människor, tack tack om ni läser detta!
Kram Hilda