07:58:13
Det är inte hans fel att han inte lärt sig vad som är rätt och vad som är fel
Igår var jag i Stockholm med min bästa vän för att ha roligt, när jag ser en kille i kanske sjuårsåldern smyga på mig.
Jag kände återigen den där känslan som jag känt så många gånger förr, som jag hatar.
Jag visste att han inte skulle ge sig och säkerligen hade jag rätt för snart kom han springandes med en vän vid sin sida. Han ställde sig två meter framför mig och pekade på mig, som om jag inte vore kapabel till att se vad han höll på med.
Jag blev så jävla arg att jag fuckade åt honom och sa det upprepande.
Sedan ställde jag mig och grät. Mitt i en affär.
Detta går ut till er föräldrar. Föräldrar till barn som dessa, ni har misslyckats. Jag må vara hård nu men jag är ärlig.
Mitt mål, om och när jag får barn kommer för mig självklart vara att redan från barnsben lära dem att alla utseenden, skillnader och oliknelser är okej.
Man får undra. Men man får inte betee sig som om att man vore helt dum i huvudet.
Jag vill lära mina barn att vara snälla, mot alla. Jag förstår inte hur man som förälder kan missa den biten.
Det är inte pojkens fel, man föds inte dum i huvudet, det är något man fostras till.
Jag är bara 18 år men har ändå en grundtanke om hur jag vill fostra mina barn. Jag vill lära mina barn att bry sig om alla, stor som liten, rik som fattig, avvikande som "normal" Jag vill lära mina barn att värna om allt levande, djur som miljö och att med respekt handla gentemot dessa och var individ.
Eller är jag helt fel ute?