07:00:00
Det blev en debatt
Detta la jag ut igår på min facebook för att öppna några ögon.
Det hela förvandlades till någon slags debatt över vem som hade rätt och fel i hur man skall tackla detta.
En människa kommenterade att är svårt för barn att hantera situationer och att det som mamma är omöjligt att kontrollera vart hennes barn tittar. Och det förstår väl jag med!
Men det handlar inte om att kontrollera åt vilket håll barnets ögon är riktade. Det handlar om att fostra sina barn till medmänniskor och snälla individer.
Och jag talar givetvis inte enbart för mig själv, jag har en vän i min ålder som har vitiligo och saknar färgpigment på delar av kroppen och som även vuxna människor pekar på. Kan ni förstå hur det känns?
Det är just därför jag lägger ut inlägg som detta. Inte för att jag vill att folk ska tycka synd om mig och blabla eller poängtera hur dumma folk kan vara. Utan för att jag vet att det finns så många som mår dåligt över hur vi beter oss och handlar mot varandra. För att väcka och skapa tankar om förändring.
Jag blev uppriktig besviken och ledsen över kommentarerna som denna människa fortsatte att komma med. Kommentarer som på något underligt vis renförklarade denna händelse och beteende. Kommentarer som förespråkade normen och de normativas dominans.
Det är synd att jag inte kan yttra mig om något som för mig är så väldigt självklart. Att man skall handla så pass att man inte kränker eller orsakar någon annan smärta. Vare sig inre eller yttre.
Att man istället ska öva på att visa förståelse eller att ändra händelsen och tänka på den ifrån ett perspektiv som säger att "Han kanske tyckte att du var den sötaste han sett" känns för mig lite som att blunda för att vi faktiskt behöver förändra vårat sätt att handla gentemot vår omgivning. Lite naivt.
Jag kan se saker ifrån bådas perspektiv tro mig jag är ingen dum 18 åring som äldre kan tänkas tro. Men jag landar iallafall till sist i att det som behövs är förändring i våra vardagliga handlingar.
Vi skulle väl aldrig säga åt ett barn som blir mobbat i skolan att "Han kanske kastar grus i ditt ansikte för att han i smyg tycker om dig" och tycka att det var en godkänd och konkret lösning?
Jag väljer att inte publicera kommentarerna här, men å andra sidan ligger dem ute på facebook för hela världen att se. Jag kanske tar upp det och skriver om mina tankar och mer konkreta svar kring dessa kommentarer i ett annat inlägg.
Vad tycker ni?
Jag tycker att du lyfter en här frågan på det sätt som bara du kan se och känna det på. För att det var du som hade en känsla
Som inte var bra. Man vill väl inte att en själv eller ens barn ska orsaka att någon känner sig uttittad- kränkt av blickar. Får jag fråga vad hoppas du att föräldern som nästa gång upptäcker att deras barn stirrar, gör då? Jag vill tillslut bara säga att du är väldigt bra på att uttrycka dig och att du är en person med ett guldhjältar för allt och alla.