16:25:56
Svar
Jag fick en fråga om jag inte tycker att det är jobbigt när man möter nya människor och de tar förgivet att man är olycklig bara för att man ser annorlunda ut.
Jag har nog egentligen inte fått känslan av att någon förväntat sig att jag är olycklig eller mår dåligt av att vara den jag är. Däremot möter jag då och då människor som antar att jag varit med om en olycka, som tycker synd" om mig och frågar "herregud vad har hänt?" med antingen ögonen eller munnen.
Jag mötte en kille i skolan som verkligen glodde på min arm. Han följde den hela tiden med blicken medan vi gick mot varandra och när vi skulle passera varandra stannade han och tittade bakåt efter mig och det besvärade mig väldigt mycket. Så en dag när han fortfarande tittade lika mycket var jag tvungen att fråga vad det var han tittade på egentligen. Han talade inte bra svenska men jag förstod att han frågade "vad har hänt?"
Så egentligen vet jag inte riktigt vad jag ska svara på den frågan. Självklart vill jag inte att folk ska anta att jag är olycklig på grund av min dysmeli. Händer det att jag gör det så är det mest troligt på grund av någon annans tankar om min dysmeli.
Jag hoppas att det gav svar på din fråga!
Kram Hilda
Är mycket glad över din blogg, länge efterfrågat en sådan som du skriver. Skönt att läsa dina kloka ord för en mamma till en 3årig dysmelist! :-)