23:06:37
Dysmeli
Hej!
Jag heter Hilda och jag har dysmeli på min högra arm. Jag saknar underarmen. Min dysmeli är ingenting jag idag skäms för, jag har accepterat det mesta med mig själv och skulle jag få ändra vad jag ville på min kropp skulle inte min dysmeli vara det första jag sa.
Jag har många gånger fått höra kommentarer, stått ut med att folk pekar på mig och pratar om mig. När jag var mindre tyckte jag att det jobbigaste som fannss var att bada. Jag gick aldrig utan min protes, jag hade en rörlig så jag kunde såklart inte bada med den på.
Det var så hemskt att behöva ta av den på stranden där alla barn kunde se mig och se mig utan den.
Idag bär jag aldrig min protes längre. Jag trappade ner på mitt användande av den när jag gick i 6an och mötte en vän på ett adoptivläger med samma dysmeli som jag själv. Till en början var det såklart jättejobbigt att även alla mina klasskamrater, som var vana med min protes, nu började undra och fundera. Min stora skräck var matsalen där alla barn kunde se mig. Det kändes precis som att jag stod på scenen och alla hade kommit för att titta på missfostret som var jag.
Jag trodde att allt skulle lösa sig när jag slutade grundskolan och jag började på gymnasiumet. Jag tänkte, aldrig mer barn.
Idag hade jag min första dag på sommarjobbet i min gamla skola. Jag är vaktmästare så jag slogs inte av tanken att barnen skulle vara nära mig.
Jag fick uppdrag att måla hopphagar och diverse lekrutor på skolgården och mitt i mitt målande kom en skock av små människor. Såklart var det många som tittade och undrade, det berörde mig inte längre. Men sen, frågade en kille mig varför jag bara har en arm, jag frågade halvvänligt tillbaka varför hans kompis som stod halvnäck inte hade någon tröja. Jag skakade av mig det och skulle precis återgå till mitt målande när han häver ut sig
-Det är äckligt.
Detta är vad som får mig att vilja driva den här bloggen, vara en förebild för andra och svara på eventuella frågor om hur jag knyter mina egna skor med en hand, utan protes, hur jag hoppar hopprep som de andra barnen och hur jag sätter upp mitt hår. Jag hoppas att ni vill läsa och ta del av mitt liv, med dysmeli.
Mvh Hilda
Hej! Jag har också dysmeli och är så fascinerad (nästan avundsjuk!) hur du står för vem du är och hur du ser ut. Jag blir tokig på att aldrig få komma bort från stämpeln "den där tjejen utan högerhand". Aldrig får man vara "den där tjejen som är med i studentkören" eller "den där tjejen som har knallorangea hörlurar", vilket har lett till att jag konstant gömmer det eller ljuger om det. Konstig fråga, men vill du mejlväxla? Jag har inte varit på dysmeliläger sedan jag var liten och har därför mycket litet kontakt med andra. Fin blogg, ha det bra!