14:01:42
Starkare
Genom mina år har jag fått lära mig att jag är annorlunda, även fast jag aldrig velat vara det.
Det är en sak att klä sig annorlunda, bete sig annourlund och att vara annorlunda. Jag tror att jag ger folk uppfattningen att det är lätt att vara mig. Att jag klarar allt med bravur och att jag aldrig märker av min dysmeli.
Jag tänker inte på att jag har den, jag gör peacetecken och tummenupp med båda mina händer även om bara en hand faktiskt visar tecknet. Det är sådant jag gör i bara farten, något jag aldrig egnat mycket tanke åt.
Men att jag är annorlunda på ett sätt som jag aldrig kan ändra eller anpassa till normen märker jag av.
I grundskolan fick jag ofta höra smeknamn som Kaptenkrok och Dockan av de äldre barnen de år jag bar min protes. Jag berättade aldrig för någon eftersom jag skämdes och trodde att om jag inte sa något skulle det inte vara ett riktigt probelm. En dag berättade jag för min mamma och jag fick gråta över det för första gången.
De små barnen pekade och undrade och när de frågade sina lärare talade de om mig fast jag satt en bit bort och hörde allting. Varje år kom nya småbarn och även de undrade. Därför fick jag i tidig ålder "hålla förevisningar" och berätta om min dysmeli för de nya barnen. Det var såklart väldigt jobbigt och dagarna efteråt pekade de alltid lite extra och sa saker som "Där är hon" och jag kände mig som nått jävla Lochness odjur.
Utdrag från Friends.se Mobbning är när någon blir utsatt för negativa handlingar under en tid.
Jag såg det aldrig som mobbing. Jag skulle aldrig säga att jag är tacksam men vad det än var så vet jag att det har bidragit till den starka personen jag är idag.